Ärlig

Jag har skrivit på detta inlägget riktigt länge nu, raderat meningar, ångrat mig och sen ångrat mig igen. Sparat inlägget, funderat på att publicera, sparat igen, ja ni fattar grejen! Men jag tror nog ändå att det kan vara bra att skriva av sig.

När jag tänker tillbaka så startade nog allt redan när lillfisen föddes, när jag blev mamma. Jag hade längtat efter det så länge, att få uppleva den här härliga bebisbubblan där alla känslor bara svämmar över, där allt är fantastiskt. Den där bebisbubblan infann sig aldrig, eller det var iallafall inget super-gulligull-rosa-fluff-fluff-och-mjuka-bebisrumpor-bubbla. Är helt ärlig så jävla besviken på att jag aldrig fick känna alla de där känslorna som "alla" andra verkade ha. Så besviken på mig själv. 

Detta är vad jag kände: Herrejävlar hur ska jag klara detta? Hur ska vi klara detta? Hur ska vi få detta lilla livet att överleva? Hur ska vi någonsin kunna ta oss någonstans? HUR SJUTTON SKA NÅGONTING  I LIVET NÅGONSIN FUNGERA SOM VANLIGT IGEN? 

Det var väl sprängfullt med oro och ångest i mig så inga andra känslor fick plats. Jag minns så väl när vi körde hem från BB. En pytteliten del av mig kände hemlängtan men mest kände jag: Nej för fasen, släpp inte iväg oss för jag tror inte jag klarar detta...men jag log och tackade sköterskorna för dessa dagarna...

Jag satt hela bilresan hem och tittade ut genom fönstret. Det var fantastiskt sommarväder ute. Arsim pratade men jag lyssnade inte, ställde frågor men jag svarade inte. Kan inte beskriva riktigt hur jag kände mig, men nästan tom, eller rädd. Va, såhär skulle det ju inte kännas!!!

Den där oron har liksom följt med i bakgrunden även när jag rätt så snabbt ändå växte in i mammarollen och tyckte att det där med bebis var ju inte så svårt ändå. Känslorna för min lilla tjej växte starkare och starkare för varje dag. Hon är helt fantastiskt och kärleken till henne är större än jag någonsin kan förklara. Jag skulle verkligen göra allt för henne!

Men min oroliga sida verkar ha satt käppar i hjulen för min sömn. I början sov ingen av oss bra för Noelia fattade inte att man sov på natten. Men efter cirka en månad hade hon ju äntligen förstått det. Då var det magknip till tusen halva nätterna men det blev sakta bättre och bättre. Men till och från hade jag nätter då jag (trots att Noelia sov) i stortsätt inte sov någonting. Jag har seriöst en miljon tankar i huvudet, som far runt i ett okontrollerat virrvarr och jag får ingen ro. När man redan sover dåligt som det är blir man ju lätt galen av att ligga vaken när bebisen sover tungt jämte. Men någon sådan natt nån gång i veckan kan man ändå leva med...typ

I förra veckan hade jag 5!! sådana nätter på raken. Lägg till att jag inte sovit mer än max 4 timmar i sträck (de riktigt bra nätterna) i 3 månaders tid. Och totalt säkert sällan fått ihop mer än 6 timmars sömn per natt. Jag har inte fattar hur viktig sömnen är för att man ska fungera som människa...och dessutom kunna ta hand om en annan liten person. 

Jag höll på att tappa det helt. Grät varje morgon och på nätterna när jag önskar att jag sov. Ville bara sälja allt jag äger och dra. Men jag kämpade mig igenom ännu en dag själv med bebisen (arsim är ju iväg 12.30-22.00 på dagarna så jag får ingen avlastning direkt) och längtade efter natten då jag skulle få sova. Natten kom men ingen sömn. Jag borde ju vara helt totalt slut, men jag var nästan pigg istället. Arsim trodde nog jag skulle bli knäpp till slut och tjatande på mig om att prata med någon. Mitt svar var hela tiden -Jag behöver inte prata med någon. Jag behöver sova!!!!

Nu när jag mår bra igen ångrar jag att jag inte tog tag i detta tidigare. Först pratade jag med min underbara pappa som är läkare. Han var osäker på vad man kunde ta när man ammar. Fick kontakt med en läkare på min vårdcentral som skrev ut ett preparat som är oro/ångest dämpande som är okej att amma på. Helt underbart att få bli helt slut, så trött att man inte orkar tänka. Jag har sovit så underbart bra de senaste dagarna. Att vakna och amma två, tre gånger gör mig ingenting när jag får sova därimellan. För jag vaknar fortfarande lätt (var orolig att man skulle bli helt borta) men somnar om utan en massa jobbiga tankar.

Inatt sov jag faktiskt utan tabletterna, bara tanken på att dom finns gör mig lugn. 

Känner mig som en ny människa helt ärligt. Kan inte fatta att jag hade så nattsvarta tankar när jag nu är så glad igen. Herregud vad lite sömn kan göra med en människa. 



Här har vi en som alltid sover gott!



Såhär ser man ut när man gräver ner ansiktet i snuttisen. Tröttmössa! 

Så nu tar vi nya tag och om Noelia kan tänka sig att sova lite på dagen (!?) så kanske jag hinner blogga lite.. :P


Kommentarer:

1 Anonym:

Jag tycker det är skönt att du är så ärlig kring detta. Jag har det nämligen precis samma. Träffar en psykolog en gång i veckan och skäms jättemycket. Man skulle ju vara glad har jag hört! Men jag har inte heller kännt den där bebisbubblan. Jag kämpar också och tycker du är jättemodig som tar upp detta! Tack för att du delar med dig. Jag har kännt mig så ensam...

Svar: Du är långt ifrån ensam. Kram!!
johannaraaf.blogg.se

2 Malin:

Kära vän, finns alltid där för dig om du vill ventilera tankarna eller bara umgås. Vi får peppa varanda. Så skönt att du känner dig bättre nu. Styrke kramar <3

Svar: ❤️❤️❤️
johannaraaf.blogg.se

3 Jennie :

Vad härligt att du känner att det känns bättre nu! Är vanligare än man tror att man mår dåligt första tiden. Jag var väldigt orolig att jag inte skulle kunna ta till mig mitt barn och det stod i papperna till både BB och BVC så att de skulle ha koll på mig. Vi stannade 4 nätter på BB tills vi längtade hem och kände oss trygga (ja så trygga man kan bli iaf). Jag hade turen att få befinna mig i den där bebbisbubblan som var fylld av lycka. Min oro var helt i onödan men jag är så glad att jag signalerade och pratade om den som gravid så att jag hade blivit uppfångad.
Har du fått göra ett test på BVC? Fick du ingen hjälp efter de i så fall?
Stor kram

Svar: Jo jag har gjort det testet men då mådde jag bra. De var mina sömnsvårigheter som fick mig att må så dåligt och dom var inte så extrema då (typ 1,5 månad sen)
johannaraaf.blogg.se

4 Emelie:

Så skönt att höra att du fått hjälp och att den hjälper! Jag har ju varit avundsjuk på dig som varit iväg på stan och fikat mm när jag själv låste in mig med vårt skrikande barn. Jag har nog inte heller hamnat i bebisbubblan även om det känns lättare dag för dag. Så skönt med din ärlighet och jag känner igen mig mycket. Sömnen är så viktig!! Fy vilka hemska tankar man tänkt när man inte fått sova...

Svar: Tack för alla dina fina kommentarer ❤️
johannaraaf.blogg.se

5 Emelie:

Så skönt att höra att du fått hjälp och att den hjälper! Jag har ju varit avundsjuk på dig som varit iväg på stan och fikat mm när jag själv låste in mig med vårt skrikande barn. Jag har nog inte heller hamnat i bebisbubblan även om det känns lättare dag för dag. Så skönt med din ärlighet och jag känner igen mig mycket. Sömnen är så viktig!! Fy vilka hemska tankar man tänkt när man inte fått sova...

6 Johanna :

Vad skönt att du har fått hjälp och att det känns bättre! Det är verkligen vanligare än vad man tror med alla olika känslor man känner. Men det är lite hysch hysch eftersom bm aldrig informerar om det, lite konstigt tycker jag.

7 Nicole:

Tack igen för din ärlighet! <3

8 Shkurte:

Kram!

Modigt gjort för ärligheten är verkligen en helande bit det också. Skönt och höra att du mår bättre i dagsläge.

Svar: ☺️ tack vännen!
johannaraaf.blogg.se

9 Malin:

Ville bara säga tack för att du skrev det här inlägget. Jag älskar min dotter men tänker ofta "förbjudna" tankar som att jag saknar mitt gamla liv och när ska man få göra något roligt igen och inte bara sitta hemma och amma hela tiden. Det här med bebis blev inte riktigt som jag hade föreställt mig innan. Jag känner mig osäker på allting, vad skriker hon för nu och hur mycket kläder ska hon ha osv. Alla andra verkar som att de kan allt redan. Så det är skönt att höra att det är fler som inte har det så lätt alltid. Men vi får väl kämpa på helt enkelt. Tack för en trevlig blogg!

Svar: Tack för din kommentar! Vi verkar vara många som känner likadant! ❤️
johannaraaf.blogg.se

Kommentera här: